Alla inlägg under februari 2011
Globaliseringen av arbetsmarknad och kapitalströmmar har definitivt att göra med denna kreativa förstörelse för att skapa ökat ekonomiskt värde. Det gällde även teknikutvecklingen.
Visst är det kul att uppfinna mikrovågsungnar, mobiltelefoner, plattv-apparater och annat. Men en drivkraft är onekligen också att det går att bli rik på det. Klimatförändringar är ju en bieffekt av att några hundratal miljoner fordon drivits av ottomotorn och fabriker och hus varmhållits med olja och kol.
Nya sociala möten är roligt, men man ska inte underskatta marknadens möjligheter att via nya medier skapa eftertraktade möten med konsumenterna.
Som femte linje hade S-kommissionen politikens utmaningar. Till dem räknade de exempelvis EU. Och i EU har ju regler och annat likriktats för att underlätta för (den inre) marknaden.
Dessa fem linjer skapar vinnare och förlorare, vinster och förluster, framhöll S-kommissionen. Uppgiften för ett socialdemokratiskt parti är förstås att mildra de klyftor som uppstår i denna process. Medlen för att åstadkomma det kan variera och vara olika starka samt framgångsrika.
De vinster som skapas i (den kapitalistiska rikedomsbildande) processen bör också omfördelas, om än oklart i hur stor grad. För borgerliga partier är uppgiften att mildra skillnaderna i utfall inte lika viktig, även om ett visst mått bör ske för att undvika alltför stora skillnader och spänningar i samhället. Borgerligheten behöver också beskatta kapitalismen för att underhålla den värld som den ska verka i, med vägar, hamnar, flygplatser, rättsväsende, bassjukvård med mera.
Men toleransen för att den kapitalistiska processen ska få stort spelrum, om än effekten utfaller olika i rikedom för befolkningen, är relativt stor.
Här, i viljan att bearbeta utfallet av kapitalets förmögenhetsproduktion, har vi skillnaden tydlig mellan Socialdemokraterna och andra partier. Borgerligheten vill bearbeta mindre. Vänsterpartiet vill bearbeta mer, med risk för att skada förmögenhetsproduktionen.
Men sedan bär inte S-gruppens analys fullt ut. De har, likt förra S-ledaren Mona Sahlin och övriga S-ledningen, fastnat i inte bara tillväxtens lov utan även arbetets lovsång. Någon djupare civilisationskritik orkar man inte med. Det där med tillväxten hör ju ihop med kapitalismens rikedomsalstring. Och den har ju bevisligen bieffekter. Man behöver bara nämna miljöförstöringen och de många människor som får utstå fysiska och psykiska prövningar eller rent av skador i arbetslivet.
För att nå, och få stöd från, allmänheten för en politik som i hög grad utjämnar och lindrar de negativa effekterna av, tja, kapitalismen måste S anstränga sig till det yttersta för att återupprätta sig själv som social rörelse. Det var detta som den socialdemokratiska arbetarrörelsen var så bra på i över hundra år.
Den hade även egna inrättningar för rörelsen och dess folkbildning att mötas och bryta åsikter i. I dag har denna rörelse försvagats. Andra företeelser, ofta på just kommersiell grund, som lockar och konkurrerar om folks tid och uppmärksamhet är svåra utmanare.
Och efter tio månaders skrivande var jag en natt i slutet av oktober färdig med min första roman. ”För att vara korrekt”, skrev jag i dagboken, ”den 31 oktober 02.45 Jag har just precis avslutat min roman, min första bok. Alla bärande delar är klara. Nu krävs bara lite putsjobb. Det känns faktiskt som om ingenting speciellt har hänt.”
Jag hade kämpat med skrivandet i flera år och många gånger förlorat hoppet om att det var författare jag var ämnad att bli. Varför gjorde jag inte något vettigt, varför filade jag på dikter och berättelser som ingen ville ha? När jag äntligen skrivit ihop en roman trodde jag på en djup inre förlösning. I ett trollslag skulle allt förändras. Men det hände inte så mycket, jag var fortfarande jag. Den 17 februari 1989 berättade Bea att vi väntade barn. I dagboken är det lyckliga dagar och jag har redan börjat tänka på nästa bok. Det var en tid när bitarna i mitt liv föll på plats. Fast nu i efterhand är det så uppenbart att något verkligen hände med mig. Jag hade vågat älska.
Genom åren har jag fortsatt skriva dagbok om allt från väderobservationer, privatliv, resor och arbetsanteckningar. Någon gång har jag använt en välformulerad dagboksnotering i en roman. Men att låta publicera hela dagböcker? Nej. Det känns för privat. Ändå har jag alltid gillat dagboken som litterär genre. För inte länge sedan läste jag Virginia Woolfs dagbok ”Ögonblick av frihet” och snart också Aleksandra Kollontajs dagböcker inifrån Sovjetstatens maktskikt under Stalins terror på 30-talet. Woolfs tyckte jag mycket om, särskilt hennes skarpa iakttagelseförmåga och intuitiva människokännedom.
Jag tänker också på Anne Franks dagbok eller Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink”. Dagboken kan vara ett dokument med obändig kraft som sätter ljuset på historiens och samhällets mörka sidor och skapar debatt. Dagboken behöver inte låtsas, inte skapa dramatik. Det räcker med livets hårda fakta. Den är ett slags demokratisk litteratur, där den med något viktigt på hjärtat får be om läsarens uppmärksamhet bara det är uppriktigt skrivet. ”En kvinna i Berlin”, en dagbok skriven under ryssarnas brutala intåg våren 1945 av en anonym kvinna som inte vill ståta med namn. Det hon råkat ut för är så skamligt och hemskt.
En stor läsupplevelse från ungdomen var Sven Lindqvists ”En älskares dagbok” och ”En gift mans dagbok” i början på 80-talet. Plötsligt fick litteraturen liv och puls, något som saknades i decenniets många blodfattiga romaner. Greppet att låta den äldre Lindqvist kommentera den yngres dagbok vållade debatt. Fick man lämna ut en relation till en riktig människa på det här viset? Särskilt utsatt var ju hustrun Cecilia. Nu senast var det Lars Noréns, ”En dramatikers dagbok” som gjorde skandal när han namngav verkliga personer med hårda omdömen. Jag läste bara hundra sidor. Inte för att den var dålig, utan för att Norén redan från början skrev den med kommersiellt syfte, det stör läsningen. Är man inte ärlig i uppsåtet, blir det hela en konstruktion. Inte dagbok.
Slipmaskinen får den blåblommiga tapeten att successivt nötas bort. Nya tapeter ska upp – det gamla huset ska förnyas, men utan att utplåna husets själ. Medan jag står där i min gamla IFMetall T-shirt går tankarna till de tillfällen då jag mött människor som blir upprörda över att jag och andra kritiserat partiledaren Mona Sahlin och partiet, varför vi tar debatten utåt. Men svaret på den frågan är enkelt: Socialdemokraterna ska ha ständig kontakt med väljarna, för politik börjar och slutar i människors vardag. Men ibland blir partiet lamt, viljelöst och handfallet. Sticker upp fingret i luften och känner åt vilket håll det blåser. Politik har förvandlats till ett yrke, istället för att vara ett förtroendeuppdrag.
Det har gjort att politiken avlägsnat sig mer och mer från verkligheten. Därför kan jag heller inte säga att ”socialdemokraterna är ett fantastiskt parti”, däremot har partiet en fantastisk politik om den utgår från ideologin och anpassas till människors verklighet.
Det är ett jobb som nu väntar. Socialdemokraterna måste bli tydligare i att facken och näringslivet tillsammans ska jobba för trygga arbetsplatser, fler arbetstillfällen och rättvisa villkor. Att jobba för att alla människor ska ha möjlighet att få en bra utbildning och att sadla om när som helst i livet. Det stärker Sveriges konkurrenskraft. Politiken måste också gynna både storstad och landsbygd. Framförallt måste socialdemokraterna lära sig att lyssna på människor och omvandla ord till handling.
Om partiet inte lyckas med det kommer socialdemokraterna aldrig att bli ett stort parti igen.
Han är drabbad av sjukdom och våndas över att bli gammal. Timglaset rinner sakta ut. Bokslut skall göras över en författargärning. Jaques Werup skriver med livserfarenhetens insiktsfulla penna. Han försöker förklara drivkrafterna bakom konstnärskapet. Han hittar någonstans ett godtagbart svar. Att skrivandet; eller rättare sagt författarskapet, är en livboj på samma sätt som det kan vara för vem som helst. Hans val av yrke är inget val utan ett kall, ett sätt att hålla sig vid liv. Han är sin egen hårdaste kritiker.
Jaques Werup ifrågasätter. Var det här allt? Han håller också upp alla sina dåliga sidor för allmän beskådan. Enligt honom själv är han en tämligen tråkig och frånvarande person i det lilla livet.
Jaques Werup ångrar också vissa saker. Han förstod inte förrän det var försenat att man inte kan hänga ut sina närmaste så som han gjorde i romanen Swiss Made som kom ut 1975. Det var ett försök att revoltera mot det egna borgerliga arvet. Boken gjorde skandalsuccé. Brodern och hans familj bröt kontakten. För alla andra släktingar var Jaques Werup en död man. Hans föräldrar blev attackerade. "Deras sorg varade livet ut", konstaterar en i dag mycket ångerfull författare. Han påminner om vad den amerikanske författaren Kurt Vonnegut yttrade en gång. "Var rädda om era syskon. Det är ett starkaste band till det förflutna och kommer förmodligen längst att stå ut med er."
Den där enskilda händelsen har satt djupa spår i Jaques Werup. Han önskar att han hade varit en mer förlåtande än moraliserande författare.
Förr var memoarböckerna fyllda av självöverskattningar och berömmande ord till höger och vänster. Minnesmonumenten var många. Det var inte särskilt spännande att läsa, Nu löper en annan trend genom memoarlitteraturen. Författaren visar i stället upp trasighet och tillkortakommanden. Tidigare i år skrev Torgny Lindgren om sina minnen och slog genast fast att det inte existerar några exakta minnesbilder. Allt rörs ihop av verkliga och inbillade händelser. Av drömmar och sinnesstämningar.
Så långt går inte Jaques Werup. Han återberättar olika händelser och möten med olika mer eller mindre kända kulturpersonligheter genom karriären. Här får vi möta egensinniga original som Johnny Bode (manustjuv, nazist och porrsångare), rocklegenden Jimi Hendrix och jazzmusikern Gunnar Siljabloo Nilsson. Det har ett visst skvallervärde.
Memoarerna genomsyras annars av ständigt nya försök att ringa in både konstnärens motsägelsefulla själ, de underliggande drivkrafterna och de tappra försöken att verkligen leva på fullt allvar. Att finna den där förhöjda sinnesstämningen som kan liknas vid en smått religiös uppenbarelse. Han visar även upp sin inkonsekvens, dess paradoxala motsats. Jaques Werup är solitären, enslingen som ändå finner störst tillfredsställelse i familjelivet eller i gemenskapen med andra, i kollektivet på en scen. Jaques Werup framstår som en högst levande och mänsklig person i sina memoarer. I bakgrunden ljuder en igenkännande sorgesång.
Och drygt tio år senare gick denna återstående supermakt verkligen i krig, i Irak och Afghanistan. När kommunismen var borta ersattes den med fienden islamsk terrorism.
Hela vår världsbild förändrades.
Frågan är om vi nu också bevittnar en geopolitisk förändring, ett skifte i hela den globala maktbalansen, som till slut kan få lika stora konsekvenser som Murens fall. Arabvärlden revolterar. I Egypten och Tunisien har gamla regimer fallit och demokratiska upprorsförsök sker i en rad andra länder, i Libyen, i Algeriet, i Jemen. I grunden handlar det om en bred och folklig längtan efter modernisering, men också om protester mot låga löner och stigande matpriser.
På Pärltorget i det lilla kungadömet Bahrain dog igår tre människor och flera hundra skadades, när protester slogs ner brutalt av regimen. Västvärldens ledare fortsätter att stå rätt så paralyserade inför det som nu händer och det gäller i synnerhet USAs ledning.
I Bahrain, i Persiska Viken, är USAs femte flotta stationerad. Vita Huset är naturligtvis mycket oroligt för att en demokratisk revolution i Bahrain ska hota den militära närvaron. Huvuddelen av befolkningen i landet är dessutom shia-muslimsk, som i Iran. Obama hyllar de iranska demonstranterna, vilket han gör rätt i, men vågar inte säga något till stöd för dem i Bahrain.
Hans försiktighet beror förstås på att den amerikanska inflytandet i hela arabvärlden nu är i stöpsleven. Stormakten vill ha stabilitet i den oljerika regionen och hitintills är det diktaturer som levererat den. Demokrati och mänskliga rättigheter hotar denna ordning, ja, hotar den amerikanska världsordningen.
Jag letar på nötet efter fakta om Bahrain och hittar plötsligt denna rubrik: ”Fler bilder från drottning Margrethes spännande resa i Bahrain”. Vad är detta? Jo, jag läser i Svensk Damtidning om det danska kungahusets besök i detta fina lilla kungadöme för någon vecka sedan. Kungligheterna ger presenter till varandra och de har fina dagar. Det var i början av februari. Nu ser världen att kungen har blodiga händer. Det är bland det mest absurda jag läst på länge: Världens all idioti och hyckleri samlad i några kungliga bilder.
Snart måste många av oss byta världsbild.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 | 24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|